”Austin! You have to get back here, she’s gone into labour!” Han stannade upp och hörde sig själv stöna av irritation sekunden innan Carols ord sjönk in. Meghan var påväg att få barn, inte hans barn utan någon annans barn. Var han verkligen skyldig till att ta hand om Meghan efter allt som hade hänt? Egentligen inte. Om han vände sig om skulle han gå miste om chansen att få känna friheten, om han inte vände sig om så skulle hans samvete förmodligen äta upp honom inifrån. När han vände sig om och såg Meghan som -  med panikartad rädsla i sina ögon som var riktade mot honom - höll sig om sin svällande mage var det någonting inom honom som tände. En viss ansvarskänsla och för att vara ärlig blev även han lite panikslagen. Det var för tidigt för att Meghan skulle föda, en liten röst inom honom sa att detta var hans fel i och med att det var han som hade kickat ut henne för bara någon minut sedan. Det tog honom inte många sekunder att ta sig fram till Meghan och under den tiden hade även Moe tagit sig ut med en kall öl pressad mot sin kind.
”Bring the truck around. Now!” Befallade han Moe, som snabbt släppte ölburken och gjorde som han sa. Austin svor och satte sina händer på Meghans axlar, som skakade av rädsla.
”Austin, I’m so sorry. Please I can explain everything.” Snyftade Meghan strax innan hon skrek till av smärta. Var det en icke manlig sak av honom att säga att han blev livrädd för vad som pågick i den stunden? Hans lätt panikartade blick gled över till Carol, som verkade vara lugnet själv, som då steg in och fångade upp Meghans blick. ”Breathe, dear. Breathe.”